Om någon läser här …

Jag har gjort att ni inte författare på bloggen längre. Försöker ni skriva något inlägg kommer det till min e-post och jag måste godkänna det innan det publiceras. Därmed slipper jag sitta här och hålla ögonen öppna 24 timmar om dygnet och se att ni inte skriver något olämpligt.

Om någon månad kommer jag tillbaka. Jag hoppas vi kan köra dramatiseringar av våra böcker då, men det beror lite på vilka uppgifter jag får av min lärare. Ni kan väl fundera på om det finns några scener eller kapitel som passar extra bra att dramatisera.

 

1984

Jahap nu sitter man här efter en svidande förlust för Arsenal och ska försöka skriva en blogg. Jag har två bloggar kvar men tänkte ta mig friheten att slå ihop dom till en där jag går igen andrahalvan av boken och resumerar den.

I alla fall så, Winston har börjat träffa Julia och dom har nått som liknar ett förhållande och praatar även om att gifta sig, även om det skulle varit väldigt oklokt och farligt. Dom bestämmer sig också efter mycket velande att ta kontakt med O’Brien som dom tror är med i moståndsrörelsen. Dom blir hembjudna till O’Brien och där får dom reda på att han verkligen är med i motståndsrörelsen. Dom lovar att hjälpa till att störta staten och får även en bok skriven Goldenstien.

En dag när Julia och Winston ligger i sin säng i ett rum som dom hyrt så stormmas rummet av svartklädda poliser som förbort dom. Man får aldrig veta exakt vart dom förs men Winston hamnar i en cell med en massa andra utmärglade stackare.  Där visar det sig att O’Brien lurade dom och inte alls är med i motståndsrörelsen. Det är han som leder totyren och förhören av Winstin som pågår minst i femtio sidor vilket ja tycker va lite överdriver eftersom det inte är så roligt att läsa om det. Men till slut är han så plågad och förstörd att han verkligen börjar älska Storebror och så slutar boken.

Jag tycker boken var ganska trist i början och svår att komma in i och egentligen hände det inte så mycke i hela boken. Att Winston i slutet börjar älska partiet och aldrig blir någon hjälte kan ioförsig va ganska skönt då man slipper att en glomourös hjälte ska rädda hela värden men ja tycker ändå att boken slutar ganska trist. Jag tror Orwell skrev boken som en kritik mycket till Stalins regim i Sovjet och även till nazityskland. På det hela taget var den ändå läsvärd. 

 

Kallocain – Sista inlägget – Hissa eller Dissa?

Äntligen!
Nu är boken slut och världen är plötsligt mindre grå och tråkig, den är färgfull och vacker. Boken har varit en börda, en börda som har hakat sig fast i min själ där den suger ur mig all liv, likt en blodigel. Vad jag än gjorde så vandrade mina tankar från tid till tid mot denna avskyvärda bok. Jag var tvungen att läsa varje kväll åtminstone några sidor för att inte ligga efter och för att hinna skriva inlägg, vilket gav en känsla av plikt, en känsla som jag aldrig känt mig bekväm i. Detta påverkade i all sannolikhet mina känslor mot denna bok. Jag valde inte den, jag längtade inte efter den, jag gladde mig aldrig åt tanken att få sitta ner och läsa den. Jag kom aldrig in i den förutom på slutet då den blev mer mänsklig och mindre omöjlig. En gnutta varmare än den har varit från början. 

Vi hade flera diskussioner om Leo Kall i måndags och vissa nämnde att han var en kall människa samt att han inte visade sina känslor för Linda eller barnen. Men snälla nån, ni fattar väl själva att alla var så? Han var precis som alla andra, det var ingen som visade sina känslor och Leo stack inte precis ut ur mängden. Människor hade inga åsikter, dessutom hade de inget värde, de lärde sig som småbarn att fungera som ”robotar”. Så Leo väljer inte att vara kall, han är tvingad till att vara det, alla är det.

Det jag gillade mest med boken och det enda som verkligen fångade mitt intresse var när Leo konfronterade Linda. Han använde Kallocain för att få ut sanningen, så han får veta hur hon känner och det bevisar att Leo verkligen var mänsklig eftersom han bryr sig, han bryr sig om Linda. Han vill ha henne för sig själv och inte att hon ska vara ännu en medsoldat.

Vad tycker jag då om denna dystopi?
Om ni inte har kommit på det än, så är jag inte intresserad av denna bok. ordföljden är riktigt tråkig och man somnar nästan till ifall man är trött. I Storbrittanien är David Beckhams självbiografi den bok man läser ifall man behöver bra sömn eftersom det är ett sömnpiller. Jag anser att det borde vara Kallocain.
Vi borde ha fått valt egna böcker, då skulle det ha blivit större intresse för detta projekt om inte, så kanske vi borde ha fått välja mellan tre böcker som man kan relatera till, tex böckerna NV1d fick välja emellan.
Men det var väldigt intressant att diskutera alla tre böcker för man fick en insyn på olika dystopier, och med facit i hand så borde jag ha valt Du sköna nya värld, den verkar vara bäst. Då Kallocain är ”svår att greppa”, som Veronika sa.

Jag tackar för mig och hoppas det har varit ett nöje för er att läsa mina inlägg!
Godnatt mina kära bloggkamrater!

 

Kallocain inlägg 4 sid. 134-slutet

Boken är nu utläst och det första jag kan säga är att den var bättre än vad mina förväntningar antydde. I slutet så hängde jag inte med riktigt. Leo hoppar från ställe till ställe, från olika tidpunkter till en annan och till olika personer. Han pratar om att han är med om att skapa en ny värld och det förstår jag inte riktigt. Det är väl, antar jag, att boken är skriven på 40-talet som ligger bakom det. Att jag inte är van vid språket osv. Jag får väl ta och läsa igenom det sista kapitlet några gånger igen.

Det har varit mycket diskussioner om just varför samhället är som det är. Att allt är mörkt, att alla är bevakade och ingen känner sig fri. När jag gjorde mitt författarporträtt om Karin Boye så fick jag reda på att hon var homosexuell och att hon hade gjort en vistelse i Tyskland. Homosexualitet var på den tiden förbjudet och hon fick dölja sitt liv för samhället praktiskt taget. Detta gjorde (antar jag) att hon kände sig bevakad och inte alls fri. PRECIS som medsoldaterna i Kallocain. Hon skrev kanske boken från hennes perspektiv och visade världen hur hon hade det. Jag kan inte heller undgå att tänka att hon försökte varna oss människor för att samhället skulle bli såhär. I diskussionerna med klassen så kanske vi kan lyckas att tänja ut det här lite till.

Den här boken är inte menat till vår åldersgrupp skulle jag säga. Vi är väl helt enkelt inte tillräckligt mogna för att läsa denna bok. Men jag kan inte säga att den var dålig och jag ångrar inte alls att jag läste den. När jag läser en bok vill jag kunna associera till vissa saker, men i Kallocain finns det inte mycket jag känner igen mig i. Det är just det som gör att denna bok inte är en höjdare i mina ögon.

 

1984 – tredje delen

Har precis läst ut boken 1984 och tycker att tredje och sista delen skiljer sig en aning ifrån dem andra. Del tre känns som att den handlar lite mer om Winston istället för samhällstankar, som jag personligen tycker är ganska sjuka, men som Winston blir tvingad att älska. Jag hann aldrig riktigt tycka bra Winston och ville liksom aldrig hans bästa utan blev mer äcklad, man kom aldrig riktigt så nära inpå han.

Jag hade själv ganska stora förväntningar på slutet men blev till sist ganska besviken. Jag hade trott på ett mer spännande och revolutionerande slut men istället så blev det ett ganska väntat och tråkigt där det kändes som att författaren självmant skrivit slutet för att få ledsna och besvikna läsare.

Winston blir som sagt tvingad att älska storebror genom tortyr och får ta del av O’Briens sjuka och konstiga tankar där allt som partiet säger stämmer och att det ända man behöver göra som människa är att följa det, att lyda. Det fanns ingen egentligen mening med livet.

Men som tur är så stämmer ju inte George Orwells framtidstankar in än så länge. Tycker generellt att 1984 var en ganska bra bok men skulle inte vilja sätta mig och läsa den igen.

 

kallocain

Till sidan 166.

 

 

Äntligen! Efter vad som verkar ha varit en evighet är boken är snart slut och mitt liv kan återgå till vad det var förut igen.

Jag tänkte ägna det här inlägget åt mina tankar om huvudpersonen Leo Kall.

Jag har hittat ett citat som beskriver huvudkaraktären väldigt bra, det är från när han flyger bort från kemistaden. ”…jag kämpade med en löjlig och barnslig önskan, att planet skulle haft något enda litet titthål, som man i hemlighet kunde se ut genom – inte därför att jag menade att spionera, utan av ren barnslig nyfikenhet.” Den bilden som jag har fått av Leo Kall är att han är en väldigt nyfiken person som inte är nöjd med livet som det är. Fast än han inte vet någonting om den värld som finns utanför kemistaden så har han ändå en längtan till det okända.

 Jag har funderat mycket på Leos relation till sin fru och har kommit fram till att jag tycker att den är väldigt stel och inte särskilt kärleksfull. Leo har inget förtroende till henne och tror att hon ljuger för honom. Det finns ett exempel ur boken då han använder kallocain på sin fru för att få reda på om hon är kär i Rissen.

  

 

Kallocain – Karin Boye 7 april 2008

Hej alla glada bokbloggare!

Äntligen, äntligen är Kallocain utläst och har läst kapitlerna 16 – 18 alltså sidorna 178 – 200.

Vad tycker jag om boken nu när jag har läst den?

Jag tycker att Kallocain var jättedålig rakt igenom från början till slutet, men det kanske beror på att jag inte är van vid dystra och äldre böcker. Det fanns en massa onödig information som skulle fylla ut boken mer, om Karin hade tagit bort det och bara haft kvar det viktigaste så kanske, kanske den hade blivit godkänd. Vad tänkte hon egentligen när hon skrev den?! Alltså okej om samhället var så under tiden hon skrev den, men ofta i framtiden hallå?!  FRAMTIDEN!!! Samhället utvecklas faktiskt lite i taget varje år. Tänk er själva boken är skriven på 40-talet det är liksom 68 år sen…Och samhällerna har förändrats otroligt mycket världen över.

Det som störde mig riktigt mycket var svenskan och bokomslaget på boken iallafall den jag fick läsa. Svenskan i Kallocain var gammalmodig och tråkig. Det var mycket som man inte förstogd heller, lite förstogd man men inte allt. Kan inte någon snäll person vara vänlig och skriva om Kallocain med mordern riktig svenska. Eller det kanske finns nya omskrivningar av den redan?! Isånafall kan väl Fyrisskolan sälja, ge bort eller helt enkelt kasta sina gamla Kallocainböcker och köpa nya Kallocainböcker så kanske undomarna har lite mer intresse att läsa dom. Bokomslaget var väldigt tråkigt ingen färg, ingen sammanfattning på baksidan vad boken handlade om, bara en tråkig färg med boktitel, författarens namn och en liten ful bild. Inte direkt lockande att läsa precis eller vad tycker ni?!

Vad tycker jag om dystopiprojektet?

Jag tycker att det var kul, annorlunda och lärosamt med det här projektet. Det som var kul var att skriva bokbloggar för att det var annorlunda och lärosamt och det som var mindre kul var att läsa boken iallafall inom den här genern om du hade valt en bättre gener hade det blivit mycket roligare…annars var det helt okej. Att starta en bra diskussion får du nog öva på lite mer på…Idag var det väldigt oengagerad diskussion i klassen förlåt klassen…men det var ingen het diskussion direkt håller någon med mig?! Det var mest du som pratade och ställde frågor och sen var det några få som svarade.

Ha det bra

 

 

1984 – sista bloggen

Jag skulle vilja säga att bokens två första delar handlar om Winstons kamp mot Partiet, som Partiet vinner, men att den sista delen handlar om Winstons kamp mot sig själv. Men hur slutar egentligen den kampen? Han kämpar länge, längre än de flesta andra skulle ha gjort, och planerar att vinna sin frihet under de tio sista sekunderna av sitt liv; ” Tio sekunder skulle räcka till. På den tiden kunde världen inom honom vändas upp och ner. Och så med ens, utan att ett ord blev sagt, utan ett dröjsmål i stegen, utan att en rynka ändrades i hans ansikte – skulle plötsligt kamouflaget dras undan och pang! skulle hans hatbatteri ge fyr. Hatet skulle uppfylla honom som en kolossal dånande flamma. Och i nästan samma ögonblick så pang! skulle kulan komma, för sent, eller för tidigt. De skulle ha blåst hans hjärna i bitar innan de kunde återkräva den. Den kätterska tanken skulle bli obestraffad, oångrad, utom räckhåll för dem i alla tider. De skulle ha skjutit hål i sin egen fullkomlighet. Att dö när man hatade dem, det var frihet.” Men så blir det inte alls. Winston torteras och hjärntvättas av O´Brien och i sitt sista ögonblick i livet tänker han: ”Men det var som det skulle, allting var som det skulle, kampen var över. Han hade vunnit över sig själv. Han älskade Storebror.” Men enligt mig förlorar Winston kampen. Hans kapitulation mot sig själv inleds när han misshandlas för andra gången, och slutar i och med att han förråder sina känslor för Julia. Men Winstons tankegångar fick mig trots det att omvärdera en del av mina åsikter om honom. Jag tycker fortfarande att han var osympatisk och äcklig, men han stod ändå upp mot O’Brien angående Partiets syn på individen och dennes rätt till ett bra liv och då fick jag ändå lite respekt för honom.

Slutet förändrar onekligen mycket men lämnar också en del frågor. Fanns Goldstein och hans motståndsrörelse verkligen på riktigt? Eller var de påhittade av Partiet för att folket skulle lägga alla sina känslor av missnöje och all sin energi på att hata dem istället för att vända sig emot Partiet? Och vad hade O´Brien egentligen med allting att göra?

Jag har funderat lite på budskapet i boken och kommit fram till att jag håller med Mahallakamelen om att den handlar om att det inte finns någon mening med livet; att allt är förgäves, att bilden av lycka är är falsk och att hur man än lever så spelar individens död ingen roll för samhället.

1984 berörde mig och väckte ganska många känslor, men kanske inte de känslor som jag normalt får av en bok. Jag blev väldigt äcklad, frustrerad och skrämd av att samhället såg ut som det gjorde, men eftersom jag hade ungefär samma känslor även för Winston så blev det liksom lite knepigt i min hjärna. Jag ville heja på Winston i hans kamp mot Partiet, men samtidigt blev jag så frustrerad över hans, enligt mig, bristande moral att jag hela tiden hatade honom och hoppades att han skulle dö. ”En bra bok berör” är ju ett vedertaget uttryck och denna bok berörde mig, men tycker jag verkligen att den är bra? Jag vet ärligt inte det, men jag tror att jag skulle ha uppskattat den mer om jag varit lite äldre. Jag tror i alla fall att jag skulle ha kunnat ta in boken bättre då.

Fick då Orwell rätt i sin framtidsvision, har det funnits något samhälle efter det att boken skrevs som påminner om samhället i boken? DDR är det närmaste jag kan tänka på, men även DDR föll för demokratins kraft. Med Orwells perspektiv på historien har jag förståelse för hans dystra vision om framtiden. Idag har vi dock ett helt annat perpsektiv, vi har sett att dessa tankar inte är genomförbara i längden, och att Orwell därför hade fel.

 

  Jaa, detta var min sista blogg, lycka till med era och sussa sött!!

              / Hannapanna

 

Du sköna nya värld, kapitel 15 – 18

Nu ligger fokus på John, vilden. Han har hamnat i lite av en depression. Innan har han ogillat civilisationen, men nu verkar det som om han hatar den. Det har nog, tror jag, en del att göra med att han har förlorat sin mamma, och nu är helt ensam i en värld som han inte känner till. Hans länk till den världen var mamman, men hon är borta. Till råga på det har människorna behandlat hennes död som en händelse utan större betydelse, en händelse som andra människor har tillgång till. För honom, som har växt upp i en värld med föräldrar och familjer, är det något hemskt att förlora sin förälder. Han blir helt vilsen. Människorna i hans omgivning förstår inte detta, eftersom de inte har familj, och de har uppfostrats till att inte se på döden som något med betydelse. John vill fly från detta, han vill fly från Lenina, och leva i ensamhet. Han blir galen på bristen på saker att göra. Jag kan förstå varför, jag blir otroligt rastlös om jag inte sysselsätter mig alls, på lång tid. Förstå då Johns situation, han som är van vid hårt kroppsarbete och sen inte får arbeta alls. Han flyttar till en gammal fyr för att få leva i ensamhet, glömma Lenina och minnas sin mor. Han vill bara vara ifred, men några tvillingar får syn på honom och det blir mycket uppmärksamhet riktad mot honom. Folk kommer och tränger sig på, bara står och tittar på honom, de skrattar när han slår sig själv med en knutpiska. Han ber dem gå därifrån, lämna honom ifred, det är allt han vill. I det stycket känner jag ångesten för att människorna inte lyssnar på honom, han ber dem lämna honom ifred, men ingen hör. Sen kommer Lenina. Hon som han har kämpat för att glömma. Han blir galen och börjar slå henne med knutpiskan. Till slut går folk, åker hem och tar sin soma. John blir överväldigad, tror jag, han inser att folk kommer att fortsätta komma, de kommer att komma som en strid ström och aldrig lämna honom ifred med sig själv. Han blir överväldigad av allt detta, tror jag, ovanpå att han är utmattad och ledsen för sin mor och sårad av knutpiskan. Jag tror att allt bara blir för mycket för honom, han inser att han aldrig kommer vinna i kampen mot samhället. Jag tror det är därför han bestämmer sig för att hänga sig själv. Det är lite hemskt. Hopplöst.

 

Du sköna nya värld, kapitel 10-14

Nu har jag läst om när de två människorna från reservatet (Linda och sonen John) kommer tillbaka till civilisationen. Det var ganska spännande, de båda reagerade ju på olika sätt att hamna där, Linda älskar att ta soma och bara dör i en fantasivärld, medan John inte tycker att livet i civilisationen är tillräckligt utmanande för att vara tillfredsställande. Folk reagerar olika på dessa två också. Linda har förfallit i reservatet och är fruktansvärt överviktig, från vad jag förstår. Ganska, i alla fall. Alla människor undviker att se på henne, då de har fostrats till att vika undan från obehagliga saker, och de förvånas över Johns vilja att träffa henne. John, däremot, är en celebritet, och fortfarande attraktiv, så människor vill inget annat än att vara i hans närhet. Han är helt främmande för detta, så han vet inte vad han ska tycka. Samtidigt är han ju förälskad i Lenina, vilket nog förvirrar honom. Hon vill ha honom också, men han är van vid att man då visar på något sätt att man är värdig den flickan man vill ha, och vill förklara detta för Lenina, medan hon inte alls förstår vad han pratar om. När hon försöker ligga med honom bara sådär blir han lite chockad och kallar henne för hora. Det är ju så han har blivit uppfostrad, att man gifter sig och flyttar ihop innan man har sex. Dessutom har ju han dåliga erfarenheter av vad som händer när kvinnor ligger med män som de inte är gifta med, om man ser på hans barndom. Jag undrar hur detta löses, om han anpassar sig till hennes liv, eller om hon anpassar sig till hans. Det skulle nog innebära att de får leva lite i skymundan. Eller så kanske samhället förändras. Men det kan nog bli lite svårt att åstadkomma, eftersom folket är nöjt med hur det ser ut.